ALLMÄNNA KONST- OCH INDUSTRIUTSTÄLLNINGEN I 1897
av Ernest Florman (Carl Ernest Oliver Florman) (??.1862-??.1952) som forteller i radioprogrammet "Ögonvittnen berättar-När filmen låg i vaggan", fra den 23.10.1938, hvor han forteller om sitt arbeide som filmfotograf under Stockholmsutstillingen i 1897.

"Det var så att firma Numa Peterson på Stockholmsutställningen 1897, i det så kallade Gamla Stockholm, installerade en biografsalong där man skulle visa filmer, eller kinematografbilder som det på den tiden kallades. Det var då något i jämförelse nytt, som väckt stor uppmärksamhet, varför det ansågs kunna bli en verklig attraktion.

Det var emellertid inte första gången film visades i Sverige. Redan på Malmöutställningen året förut hade den svenska allmänheten fått göra bekantskap med denna epokgörande uppfinning inom fotografin. Men medan man i Malmö bara fick se utländska filmer, ville Numa Peterson visa utställningsbesökarna även svenska sådana. De inköpte därför en filmkamera från uppfinnarna, firma Lumière i Lyon, och importerade också en ung fransk filmfotograf, monsieur Promio, för att här introducera filmen. Så vände sig firman till mig med anhållan att jag, efter anvisning av monsieur Promio, skulle åta mig filmningen. Det behöver väl inte sägas att det var med glädje jag begagnade tillfället att få göra bekantskap med denna intressanta nyhet inom fotografin.

Jag vill emellertid inte påstå att det var något egentligt nytt man behövde lära för att filma, om det också var en del att iaktta utöver det vid annan fotografering vanliga. Fotografen, särskilt nu filmfotografen, hade inte på den tiden på långt när samma resurser som i våra dagar. Nu finns det, kan man väl säga, inga svårigheter som filmfotografen inte kan övervinna. För det första kunde jag inte tänka på att ta annat än verkliga kortfilmer, i dess mest bokstavliga bemärkelser. Åtminstone med Lumières kamera. Filmen var så kort att man inte kunde ta scener som varade mer än några få minuter. Den lilla metallkassetten var nämligen så liten, att det inte var plats för längre film. Det var naturligtvis ett svårt handikapp. Det gjorde bland annat att man måste ha mycket noga klart för sig i förväg vad, och när, man skulle filma för att verkligen få med det viktigaste. Dessutom kunde det hända, om också sällan, att filmen, när man kört en del av den, hakade upp sig, och man hade då ingen möjlighet att klara sig så hastigt att inte tillfället var förfelat. Senare fick vi en annan kamera från England, som inte hade denna olägenhet.

Men inte nog härmed. Negativfilmen var på den tiden inte på långt när så känslig som våra dagars film. Därför kunde man inte som nu fotografera i snart sagt vilket väder som helst, eller vilken tid på dagen som helst, för att inte säga dygnet. Man hade nämligen då inte de elektriska ljuskällor som nu gör fotografen oberoende av dagsljuset. Följden var naturligtvis att mycket som man skulle velat fotografera inte blev det.

För mig gällde emellertid framför allt att ta filmer för utställningsbiografen. Jag filmade händelser på själva utställningen, som till exempel de kungligas ankomst till utställningens öppnande m.m. Så filmade jag bland annat Siams konung Choulalongkorn, då han vid sin ankomst till Stockholm landsteg vid Logårdstrappan. Prins Carls förmälning i Köpenhamn ägde som bekant rum i augusti samma år, och en lämpligare händelse att filma kunde man ju inte önska sig. Därför var jag naturligtvis där nere och tog några bilder. Den tiden ansågs inte filmfotografen lika nödvändig som nu, därför var det inte heller så lätt, det kan jag försäkra – även fast jag hade polismästaren till hjälp – att få lämpliga platser att stå på.

Utom en hel del andra dagshändelser som filmades, gjorde vi också några arrangerade scener av det komiska slaget. Det var bl.a. en kallad ”Byrakstugan”. Den väckte stor munterhet och blev en verklig succé. Det var inga filmstjärnor som uppträdde, utan skådespelarna var två en smula teaterbegåvade anställda hos Numa Peterson. När jag säger att tvålkoppen och rakborsten vore en sådan där murbrukshink, som murarna använda, med tillhörande borste, kan det kanske ge en föreställning om i vilken stil den gick.

En annan film, som publiken skrattade våldsamt åt, var strömhoppning i det gamla nu försvunna Strömbadet. Men riktigt rolig blev den filmen först när den kördes baklänges. Då stego hopparna upp ur vattnet med fötterna före, och sedan upp på trampolinen. Vad jag filmade då under utställningstiden inskränkte sig sålunda huvudsakligen till förströelsefilm.

Till sist kan jag också nämna att vi sökte oss på ljudfilm. Det gick så till att samtidigt som vi filmade t.ex. en sjungande operettsångerska, spelade en grammofonrulle samma av henne insjungna sång. Om jag inte missminner mig så filmade vi på det sättet bl.a. Emma Meissner och Oscar Bergström. Jag vill inte påstå att det blev så lyckat. Det är ju svårt, för att inte säga omöjligt, att utan särskilda anordningar få riktig synkronism mellan grammofonsången och den verkliga. Men tanken på en framtida ljudfilm fanns där i alla fall.

Det kanske också kan vara av intresse att höra hur vi i början bar oss åt för att framkalla filmen. Vi hade helt enkelt två emaljerade hinkar som fylldes med framkallare, och så drogs filmen fram och tillbaka, från den ena hinken till den andra, ungefär som man gör ibland när man vill framkalla en hel filmrumme utan att begagna sig av tank.

Till sist skulle jag vilja understryka, att om jag också blev den första som filmade här hemma, så har min insats varit av ringa betydelse för filmens storartade utveckling i vårt land. Jag skulle hellre vilja nämna den person som tog initiativet till den första filmningen i Sverige, nämligen ingenjör Mortimer Peterson, vid firma Numa Peterson."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

.