CARL TH. DREYER - PRÄSTÄNKAN

KUNSTNERISK PÅVIRKNING
"Prästänkan" (1921) var Carl Th. Dreyers tredje film og var, som  "Blade af Satans Bog" (1921), påvirket av en kunstnerisk strømning som påvirket filmene i denne perioden. I 1917 hadde Victor Sjöström innledet filmatiseringen av flere Selma Lagerlöfs (20.11.1858-16.03.1940) romaner. Han spilte inn "Tösen från Stormyrtorpet" (Skådespel för filmen i fem akter) (1917), "Ingmarssönerna" (Filmskådespel i 10 akter efter inledningskapitlet i Selma Lagerlöfs JERUSALEM), (1919), "Karin Ingmarsdotter" (En berättelse för film i fem avdelningar, byggd på tredje och fjärde kapitlen ur Jerusalem I av Selma Lagerlöf) (1920) og "Körkarlen" (1921). Et par år senere startet også Mauritz Stiller (17.07.1883-08.11.1928) med å filmmatiserte flere av Selma Lagerlöfs romaner, "Herr Arnes pengar" (En vinterballad i 5 akter) (1919), "Gunnar Hedes saga" (Filmskådespel med motiv från En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf) (1923) og "Gösta Berlings saga/del I" (I auktoriserad bearbetning för filmen) (1924) og "Gösta Berlings saga/del II" (I auktoriserad bearbetning för filmen) (1924)  som også ble den siste filmen han lagde i Sverige.

I følge Ebbe Neergaard (30.03.1901-02.08.1957) "bok om Dreyer" hadde dette gjennombruddet av den ny generen kommet helt overraskende på "Nordisk Film Kompagnis" produksjonsprinsipper, slik det kommer frem i firmaets forskrifter for manuskriptforfattere, gjengitt i Jens Lochers (10.03.1889-22.06.1952) "Hvorledes skriver man en film" (1916). Her står det, i følge Ebbe Neergaard (30.03.1901-02.08.1957) "bok om Dreyer":

"Handlingen skal foregaa i Nutiden og spilles blandt det gode selskab. Stykker, der spilles blandt Smaakaarsfolk og Bønder antages ikke."

Denne kunstneriske retningen fulgte ikke "AB Svenska Biografteatern" (Svenska bio)" og året 1917 ble på mange måter et vendepunkt for svensk film. Den direkte påvirkningen fra dansk film opphørte nå, og til tross for at utenlansk film, med amerikansk film, trengte inn over grensen, beholdt den svenske filmen sin egenart. De beholdt sin egen utforming av filmene, filmsproget og valg av motiv. I denne perioden var det spesielt Mauritz Stiller og Victor Sjöström som hver for seg utviklet det svenske filmsproget. Samtidig var deres personlige filmstil avhengig av den fotostil som Julius Jaenzon (08.07.1885-17.02.1961 utviklet.

I 1917 skjedde det også en radikal omstilling av "AB Svenska Biografteatern" (Svenska bio)" produksjonspolitikk. Det var efter den store publikums- og kritikersuksessen med Victor Sjöströms "Terje Vigen" (Skådespel i fyra akter) (1917) at "AB Svenska Biografteatern" (Svenska bio)" totalt la om sin produksjonspolitikk og valget av filmemner. Fra og med dette året reduserte derfor Charles Magnusson antall filmer kraftig i forhold til tidligere år. I 1916 produserte "AB Svenska Biografteatern" (Svenska bio)" 24 filmer, mens det i 1917 bare ble produsert fire. Årsaken var at kvalitetsfilmer kostet penger. I 1918 kostet f eks en av "AB Svenska Biografteatern" (Svenska bio)" filmer omtrent 100 000 kr for å spilles inn. Det som også kjennetegnet disse filmene var de hadde et høytklassisk litterært underlag for historien samt at disse var toppkvalitetsfilmer. Nøkkelordet til filmtemaene var nå "litterær film". 

MANUSKRIPTET TIL FILMEN
Sommeren 1920 spilte Carl Th. Dreyer inn "Prästänkan" (1921), en film om pliktekteskap i 1600 tallets Norge, en film som ble spilt inn i Lillehammer. Filmen er basert på Kristofer Jansons (05.05.1841-17.11.1917) novelle "Prestekonen" (1901), en fortelling som inngikk som den midterste av tre fortellinger, "En klosterhistorie" (13de århund.), "Prestekonen" (Chr. IV.s tid) og "Forfulgte" (Chr. v.s tid), i et av hans senere verker "Middelalderlige billeder" (1901). I følge Ebbe Neergaard (30.03.1901-02.08.1957) "bok om Dreyer" var novellen vasert på en autentisk beretning om en ung prestekandidat, som omkring år 1600 måtte gå med på å gifte seg med en gammel presteenke for å få et kall, hun satt på.
  
I følge "carlthdreyer.dk" skyldes valget av Kristofer Janson litteratur at forfatteren var meget populær på den tiden og på mange måter befant han seg da helt i front. I perioden 1870-tallet og 1880-tallet ble han regnet som blant de "de fire" i norsk literatur sammen med Henrik Ibsen (20.03.1828-23.005.1905), Bjørnstjerne Bjørnson (08.12.1832-26.04.1910) og Jonas Lie (06.11.1833-05.07.1908).

I følge "carlthdreyer.dk", var det Carl Th. Dreyer selv som hadde valgt denne novellen til sin film. Hjemmesiden hevder videre at det ikke var tilfeldig at Carl Th. Dreyer valgte nettopp et verk av Kristofer Janson. Årsaken er at han idémessig har han mye felles med forfatteren i forhold til deres særegne syn av tro på fremskrittet og interessen for religiøse problemstillinger. Videre hadde de en mere forsiktig tro på en endret samfunnsorden og hadde nesten identiske formuleringer om evolusjon frem til revolusjon. Hjemmesiden "carlthdreyer.dk" tar her for seg en mer omfattende artikkel om emnet.

Så det er tydelig at Carl Th. Dreyer må ha hatt et visst kjennskap til Kristofer Jansons forfatterskap da han under filminnspillingen av "Prästänkan" (1921) fikk en forespørsel om han kunne ta stilling til om Kristofer Jansons bondefortelling "Fante-Anne" (1913) var egnet til filmatisering. Efter at Carl Th. Dreyer hadde godkjent manuskriptet skrev Rasmus Breistein (??.1890-16.10.1976) et filmmanuskript som var basert på bondefortelligen og startet innspillingen av filmen. Det skal her nevnes at "Fante-Anne" (1920) var hans første film og ved siden av regien hadde han også ansvaret for produksjonen og var produksjonsleder. Filmen hadde premiere den 11.09.1920 og hadde en filmlengde på 1916 meter. I følge en notis i "Aftenposten" aften fredag 23.07.1920 foregikk innspillingen på Vågå og at de medvirkende var skuespillere fra "Det norske teater". Lokale krefter skal også ha bidratt til filmen. "Aftenposten" viser her til avisen "Gudbrandsdølen" som erfarer at

"- kirkesanger Skrede laget en "rasende god" lensmand i stykket, og Olav Øygard en ditto prest".

INNSPILLING AV FILMEN
Filmen ble spilt inn i perioden 01.05.1920 til omkring 15.07.1920, men som tidligere nevnt så gjorde Carl Th. Dreyer et grundig forarbeid før han begynte spille inn sine filmer. I forbindelse med researcharbeidet med "Prästänkan" (1921) reiste han til Norge i begynnelsen av mars 1920 for å passe et egnet sted for innspillingen av filmen. I følge "carlthdreyer.dk" ønsket han med denne filmen å skape et helt autentisk miljø og valgte derfor å brue en museumslandsby, "De Sandvigske Samlinger," som Anders Sandvig (11.05.1862-11.02.1950) hadde grunnlagt. Det kulturhistoriske museet i 1920 bestod av friluftsområde med stavkirke, prestegård, fritliggende gårder, hus og bygninger med indbo og folkekunst. Det ble derfor ikke bygget en eneste kulisse i filmen og alle innendørsscenene ble spilt inn i de gamle husene. De gamle, trange husene bød på tekniske utfordringer da de var for mørke til å spille inn filmen slik at elektrikerne måtte trekke lange ledninger fra elektrisitetsverket til Maihaugen. I et intervju med Morgenbladet den 24.07.1920 skal Carl Th. Dreyer ha fortalt at det ble brukt opp til 40 000 "normallys", og jeg antar det er her snakk om edisonpærer, og på grunn av de skarpe kunstlyset fikk skuespillerne vondt i øynene. Det førte til at opptakene måtte arrangeres på en slik måte at de som fikk mest vondt i øynene, fikk hviledager, og når de var i bedring fikk de andre skuespillerne fri til å pleie sine øyne.

I følge Ebbe Neergaard (30.03.1901-02.08.1957) "bok om Dreyer" skal Carl Th. Dreyer ha minnet filminnspillingen sommeren 1920 som en av sine vakreste opplevelser og han skal ha satt stor pris på den arbeidsfrihet, som preget "AB Svenska Biografteatern" (Svenska bio)". Naturopplevelsene og den svenske films ånd skal derfor ha preget hans filmarbeid, noe som også preget filmens vakre stemninger av stille naturlyrikk.      

BRUK AV SKUESPILLERE
Ved siden av å bruke profesjonelle skuespillere så brukte også Carl Th. Dreyer som statister brukte han riktige bønder som skulle være bønder på filmen, samt andre fastboende fra Guldbrandsdalen. I forbindelse med utvelgelsen av statister skal han ha kjørt sammen med forfatteren Olav Aukrust (21.01.18883-03.11.1929) hele området igjennom og leide inn statister. De hadde brukt for 70-80 menn og kravet de stilte var at de alle måtte ha fullskjegg. To av bøndene som medvirket i filmen var Ivar Blekarstad (??.1850-??.1936), svigerfar til Olav Aukrust, i rollen som "bonde" og Peter Kraabøl (??.18??-??.19??) som spilte "bonde". I følge Ebbe Neergaard (30.03.1901-02.08.1957) "bok om Dreyer" skal disse to bøndene vistnok ha vært millionærer, som antageligvis skal ha hevet sine honorarer på kr 15 per dag. Ebbe Neergaard (30.03.1901-02.08.1957) hevder i "bok om Dreyer" at det skal ha vært et godt samarbeid mellom disse to bøndene og Carl Th. Dreyer, og Carl Th. Dreyer skal ha uttrykt at "han har aldrig haft et bedre komparseri at arbejde med en d disse sindige rigmænd."

En av hovedrolleinnehaverne var Hildur Carlberg (20.12.1843-27.08.1920) som hadde rollen som "Margarete Pedersdotter, prästänkan". Frem til denne filmen hadde hun i perioden 1917-920 medvirket i seks filmer som henholdvis Mauritz Stiller og Viktor Sjöström hadde regissert. Ved innspillingen av "Prästänkan" (1921) var hun 76 år og dødssyk, men klarte å gjennomføre sitt arbeid til siste spiledag, som var omkring 15.07.1920. Hun døde litt over en måned efter at innspillingen var ferdig og rakk derfor ikke å få sett den ferdige filmen. I følge Ebbe Neergaard (30.03.1901-02.08.1957) "bok om Dreyer" skal hun i dødsscenen på slutten av filmen ha vært langt mer nærmere det ekte, enn det Carl Th. Dreyer, som satte stor pris på henne, ville ønske. 

Filmen hadde urpremiere 04.10.1920 i Sverige: i "Rivoli" og "Record" i Stockholm, "Cosmorama" i Göteborg, "Drott" i Karlstad, "Röda Kvärn" i Kristianstad og "Odéon" i Helsingborg. I Norge hadde den premiere 25.10.1920 på "Victoria" og "Westend Teater" i Oslo. Først 26.04.1921 hadde den premiere i Danmark på "Palads".

Einar Rød (??.1897-??.1931) spilte rollen "Söfren, prästkandidat", en rolletolkning som Ebbe Neergaard (30.03.1901-02.08.1957) er noe kritisk til i "bok om Dreyer". Forfatteren hevder at Einar Rød i visse scener lignet mer på et nærvøst vrak enn den sprelske bondestudenten, han skulle forestille. Hvis en skulespiller ikke har rollens natur i seg vil det prege hele filmen og ektheten på andre områder kan derfor ikke helt oppveie denne mangelen. Denne problemstillingen var noe Carl Th. Dreyer oppdaget med  "Prästänkan" (1921), at det var mentaliteten hos skuespilleren, det kom an på.

Bruken av det dokumentariske miljøet og typer ga filmen et for den tid enestående preg og filmen fikk en mer troverdighet. Ebbe Neergaard (30.03.1901-02.08.1957) hevder i "bok om Dreyer" at "Man troede bedre på handlingen og skuespillernes spil, fordi man måtte tro på, hvad man så omkring dem." Efter at Victor Sjöström så "Prästänkan" (1921)skal han ha benyttet så vidt som mulig ekte typer og ikke lenger skuespillere, som var sminket som "gamle".

DEN HISTORISKE BAKGRUNNEN
Historien i filmen tar for seg det som virkelig hadde skjedd i begynnelsen av reformasjonstiden i Norge der det i Skandinavia i det 16. århundrede var skik og bruk, at når en prest døde før hustruen, måtte den nye presten overta enken sammen med kallet. Problemstillingen den gangen var prestens giftemål, for hvem skulle ta vare på enken når presten døde? For hverken staten eller sognetønsket å sørge for henne og da kom de frem til den løsningen hvor prestens efterfølger måtte gifte seg med henne.

Det førte til at "Margarete Pedersdotter, prästänkan", i følge Martin Drouzy (??.1923-??.1998) "Carl Th. Dreyer, født Nilsson", omkring 1600 ble lovmessig gift fire ganger og onde tunger omtalte henne som en heks  og at hun hadde sendt sin andre og tredje ektemann i graven. Dette var et emne som passet for Carl Th. Dreyer da han både kunne ta for seg den geistlige stand og ekteskapet som institutisjon. I motsetning til sine to tidligere filmer var det ikke lenger en kvinne, som var offer, men tvertimot en herskesyk kvinne og denne gangen var det mannen, som ble tyranisert av sin kone.

HANDLINGEN
Handlingen i "Prästänkan" (1921) er lagt til et norsk sogn der den gamle presten er død, og det skal velges en ny. Den yngste av de tre prestekandidatene er "Söfren, prästkandidat", spilt av Einar Rød (??.1897-??.1931). Hans mål er ¨få kallet slik at han kan gifte seg med sin kjæreste "Mari, hans fästmö", spilt av Greta Almroth (15.04.1888-24.07.1981). "Söfren, prästkandidat" vinner konkurransen, men han må da altså gifte seg med den avdøde prests enke ""Margarete Pedersdotter, prästänkan"", spilt av Hildur Carlberg. Hun har bodd på prestegården i 60 år og har overlevd tre ektemenn. "Söfren, prästkandidat" hadde ikke tenkt på dette giftermålsproblemet da ha nstilte som kandidat, får smuglet inn "Mari, hans fästmö" inn på prestegården, og de to regner med at den gamle snart kommer til å dø. Men sistuasjonen blir efterhvert uuholdig for de to og en dag beslutter de på å forsøke å skremme presteenken ved at han kler seg ut som en djevel. Men "Margarete Pedersdotter, prästänkan" blir ikke redd da hun kjenner igjen prestens morgensko.

En dag blir "Mari, hans fästmö" alvorlig skadet og "Margarete Pedersdotter, prästänkan" pleier henne. En dag forteller "Margarete Pedersdotter, prästänkan" forteller om seg selv og sin første ektemann som hun elsket. Hun selv måtte da vente i fem år før presteenken døde. De to unge blir gripne av hennes historie og sin egen situasjon og tilstår at de ikke er bror og søster, men at de er forelsket i hverandre. En dag tar hun den siste runden på gården og legger seg så ned i sengen for å dø.

MOTTAKELSE AV FILMEN
"Prästänkan" (1921) fikk en meget god mottakelse av både av publikum og presse. I følge Martin Drouzy (??.1923-??.1998) "Carl Th. Dreyer, født Nilsson" skal anmelderne rost filmen spesielt for den realistiske stil, den omhyggelige innspilling og respekt for selve de minste detaljer. Det var de som også omtalte filmen som et "etnografisk maleri". Hildur Carlberg fikk meget god omtale for sin innsats, og det var mange som beundret George Schnéevoigt (23.12.1893-06.02.1961) for hans fotografering.

Hjemmesiden "www.carlthdreyer.dk" hevder derimot at de danske aviser gav "Prästänkan" (1921) en noe blandet mottakelse. Anmeldere i Københavns avis mente at emnet var ”noget tyndt og temmelig uinteressant; der er Mangel paa Handling: der s k e r ikke noget" og at de opplevde lystspillscenene som umotiverende da "der står jo i programmet, at det er et drama!". Anmelderen i "København" den 27.04.1921 roste "naturbillederne" og Hildur Carlbergs "fortræffelige spil".           

Anmelderen i "Berlingske Tidende" var  begeistret for filmens humor og skrev bl.a.

”Fuld af pudsige Momenter er for øvrigt denne Film, der vækker baade Taarer og Latter. Med Jubel modtages saaledes Mathilde Nielsen og Emil Helsengreen som to ældgamle Tjenestefolk …”.

"Politikens" anmelder var også postiv innstilt til filmen og skrev:

”Hr. Dreyers Iscenesættelse er paa alle Punkter dygtig og forstaaende. Gennem den faar man en Række interessante  kulturhistoriske Billeder …”.

I Sverige fikk filmen også en noe blandet mottakelse og enkelte kritikere fant den stiv, langtrukken og museumsaktig. Kritikeren hos "Dagens Nyheter"  hevdet at Carl Th. Dreyer ikke utnyttet mulighetene i historien og at 

”Han har inte kunnat beräkna verkan av sina scener, och följden är att mycket verkar rentav osmakligt, och huvudpersonerna, i synnerhet prästen, osympatiska. Einar Röd (…) verkar även här idel teater och ser dessutom på intet sätt nordisk ut med den Mefistofelesmask han funnit lämpligt att anlägga”.

Derimot var "Folkets Dagblad Politiken" mer postiv til filmen og skrev:

”Med verklig glädje må här konstateras, at denna svenska film är betydligt överlägsen vad som denna säsong visats av svenska inspelningar. Det är ett liv över skildringar, människorna framträda mer verkligt, det är en starkare dramatisk helgjutenhet [helstøbthed], därför tilltalar denna film det estetiska sinnet, på samma gång man förnimmer att det är en bild ur verkligheten”.

"FDP" var også postiv til filmen og skrev at det var:

"Med verklig glädje må här konstateras, att denna svenska film är betydligt överlägsen vad som denna säsong visats av svenska inspelningar. Det är ett liv över skildringar, människorna framträda mer verkligt, det är en starkare dramatisk helgjutenhet, därför tilltalar denna film det estetiska sinnet, på samma gång man förnimmer att det är en bild ur verkligheten. Fast en verklighet långt tillbaka i tiden, ty ämnet är från 1600-talet."
 
Signaturen "Z-k-s" i StT" at filmen:

"Byggd på en sann tilldragelse, är Kristofer Jansons novell säkert tacksamt stoff för dramatisering, anknutet som ämnet är till 1600-talsmiljö, vilken naturligtvis intresserar först och främst Norge men även Sverige och Danmark, då nämligen de skildrade kulturella detaljerna även där ha sin fulla motsvarighet. Fråga kan emellertid vara, om den föreliggande filmen lyckats ge innehållet det dramatiska liv, som dock varit just det, varmed boken lockat till aktningsvärda försök. Synnerligen intressant är däremot, bortsett från den mindre lättflytande dramatiska formen, den rent etnografiska skildringen."

Signaturen "Marfa o Comp" i "DN" mente at:

"Handligen, som man här inte kan gå in på närmare, är stark och originell, med både patetiska och humoristiska inslag, men regissören har inte förmått att utnyttja detta. Han har inte kunnat beräkna verkan av sina scener, och följden är att mycket verkar rentav osmakligt, och huvudpersonerna, i synnerhet prästen, osympatiska. Einar Röd, som gör den unga prästmannen, har inte kommit sanningen närmare sedan han förra sommaren gjorde Aslak i Synnöve Solbakken. Han verkar även här idel teater och ser dessutom på intet sätt nordisk ut med den Mefistofelesmask han funnit lämpligt att anlägga. Helt enkelt storartad är däremot den gamla Hildur Carlberg som prästänkan. Lugn och stark och sann i varje gest gör hon av denna gamla kvinna en gestalt som man sent kommer att glömma."
 
Om filmen fikk en blandet kritikk så ble Hildur Carlbergs fremstilling av presteenken fremhevet av alle som en praktprestasjon. Signaturen "une" i "SvD" skrev at:

"Det är vemodigt att slösa lovord på ett verk av en avliden, som icke kan nås därav, men inför filmgestalter sådana som Hildur Carlbergs prästänka måste man med tacksamhet erkänna filmens ofantliga kulturella betydelse som bevarare åt framtiden av en gången tids skådespelarprestationer. Stumma visserligen -- men vem saknar talet t ex i den nu åsyftade rollen? Ett vältaligare språk än detta gamla skrynkliga gumansikte talar med sina mejslade drag och av liv glittrande svarta ögon kan man icke begära. Den konstnärliga uttrycksfullhet hon förmår ge åt den minsta rörelse -- en vridning på huvudet, en gest med handen, en enda blick -- äro beundransvärda; hennes Margarete Pedersdotter är en filmgestalt, som icke så lätt går ur minnet."

.