Tilbake
til forsiden: www.stumfilm.no
Carl Barcklind (01.06.1873-21.08.1945) var skuespiller og operettesanger. Han debuterte allerede i 1896, men da som revyartist før han senere begynte som operettesanger og fikk sitt gjennombrudd i januar 1907 som Danilo i stykket "Glada Änkan" på "Oscars-teatern". I perioden 1925-1927 var han regissør ved "Stora teatern" i Göteborg. I 1930 bel han ansatt ved "Dramaten" og fikk en viss anerkjennelse som karakterskuespiller. Innen filmen regissete han i perioden 1913-1927 syv filmer og spilte i en rekke filmer hvor han bla medvirket i flere av Georg af Klerckers filmer i Göteborg. I sin bok ”Boggivagnen”, Wahlström & Widstrand, 1929, skriver han om innspillingen av "Den glada änkan" (1907) skriver han: Filmengagement hörde inte precis till vanligheten vid denna tid. Därför blevo Emma Meissner och jag mycket intresserade av ett anbud från Apollobiografen, som ville ha några meter Änkevals. Ingen av oss hade emellertid ett begrepp om filmning, och arrangörerna själva voro väl heller inte så värst hemma i konsten. Därför gick det också som det gick. Vi kallades att infinna oss i ateliern, som var förlagd till Centralbadet. Emma kom iförd Hanna Glawaris charmanta baltoalett med paradissolfjäder och ett släp, som gott skulle kunnat utgöra lagret i en mindre manuakturaffär. Mimmi, hennes påkläderska, var också med och ansvarade för kartonger, sminkburkar och chevelyren. Jag var icke mindre gentil i frack och lack, med Nisse som hjälpreda. Så nog skulle det bli filmning, vad på oss ankom. Våra farhågor kretsade kring miljön, d. v. s. miljonäränkans salong. Den fick naturligtvis inte se ut hur som helst. Vi lugnades emellertid i det hänseendet av fotografen och biografrepresentanten. — Vi ha sakkunskap på det här området, så vi vet hur det ska vara, sade fotografen. Vi hoppades alltså det bästa. — Var så goda — den här vägen, inbjöd representanten och visade mot en dörr, som ledde upp till vinden. Vi ormade oss upp för en smal trappa och kommo direkt ut på — taket. — Vad i herrans
namn —?
Tvenne skärmar, synbarligen lånade i samma affär som piedestalen, utgjorde rummets ena sida. Den andra var husets rappade vägg. Den tredje och fjärde bestod av Guds klarblå himmel med den strålande och brännande vårsolen som förnämlig prydnad. Asfalten doldes av en stor Axminstermatta, belagd med två långa träribbor, vilka skulle begränsa vår rörelsefrihet framför kameran. — Är
det något som fattas? frågade fotografen, då han märkte
hur mina blickar sökande svepte omkring.
Det som skulle filmas var slutdansen i första akten, där Danilo, efter ett litet kärleksgnabb med den sköna Hanna, försöker locka henne till dans genom att ensam valsa runt några varv, under det att hon utkämpar en ojämn kamp med sin sårade stolthet, som bjuder henne att motstå den retsamme vivörens förförelsekonst. Men i ett nu kastar hon all gramsenhet åsido och sig själv i famnen på sin älskade, som för henne vilt i dansens virvel. Sedan fotografen
givit mig instruktioner hur jag skulle förhålla mig till ribborna,
körde vi alltså i gång och svängde runt, jag med
benen, han med kameraveven.
Axminstern
på asfalten började knorra och lade sig i veck, som trasslade
in mina fötter och — pang, där blev det en balansakt, absolut
inte passande i stycket.
Efter en
stund kom veven i gång igen. Jag gjorde mina solosvängar, Emma
ropade sitt ”Danilo” och hoppade i mina armar med en fart och grace, så
det var lust och glädje åt det.
Nya svängar
och nytt hopp, denna gång längre från kameran. Följaktligen
hade jag större plats att föra Emma på, och den råkade
jag så samvetsgrant ta ut, att mina ben och stativbenen gjorde en
ödesdiger bekantskap, med påföljd, att kameran i nästa
ögonblick låg i famnen på biografombudet.
— Är
det här att filma, sade Emma andfådd, avstår jag från
den inkomsten. Nej, tacka vet jag aktier, då behöver man bara
sitta vid telefon och tjäna pengarna.
|